Hopp om livet

Nu tror jag baske mig att det går åt rätt håll. Vi har varit feberfria några dagar, det är en månad sedan operationen och just nu längtar jag mest av allt efter att komma igång med löpningen igen. Men nu skall vi ta det försiktigt, dag för dag. Allt skall läka och krafterna återhämtas. Hostan skall försvinna och ja- det skall väl ta lite tid helt enkelt.

Jag övar mitt tålamod. Igen. Inte min bästa gren.

Jag har kunna ta upp stickningen igen. Och sytt en sommarklänning till några vänners lilla dotter. Hoppas att den passar, det får nog bli ett sömnadssinlägg här vad det lider.

Oj vad jag trivs med livet med två barn. Det är liksom dubbelt så bra. Valdar är en fantastiskt fin storebror, och en himla fin person. Det är ett privilegium att få följa honom dag för dag och se honom bli mer och mer Valdar. Just nu virkar han mest. Handdockor, vantar och nu en mössa.

Det är så roligt att se hur mycket han att tycker om att handarbeta, teckna, dansa. Nu på onsdag är det avslutning, sedan väntar ett välbehövligt sommarlov. Till hösten flyttar klassen in i skolans huvudbyggnad. De börjar i trean.

Under helgen som gått har jag efter bästa förmåga brottats med korrmanus. Nu är det inne, och sånär som på en bildtext jag behöver få kvittering på väntar jag nu på en allra sista version innan det hela går i tryck. Blir man någonsin nöjd? Jag är stolt, pirrig, nervös och allt samtidigt. Men det är helt klart häftigt att se helheten.

En av de första kvällarna jag inte var helt utslagen gick vi ut i den ljumma kvällen. Handlade sparris, lax och färskpotatis. Helmi och jag applåderade basketspel. Det var välbehövliga andetag.

Vissa saker behöver firas med tårta. En tårta med årets första svenska jordgubbar, med syrlig lemon curd, vaniljsöt blåbärssylt och knastersyrlig passionsfrukt. Som att man börjar känna sig frisk. Det är en bra sak att fira. Vi tog en långpromenad genom Hagaparken med vänner och konstaterade att vi måste till Slottsgrunden och Teater i Haga för att se Dunderklumpen. 

Ibland kan jag stanna upp och undra om det verkligen är sant. Att det här är min familj! Som när jag stod och kikade på dem, mina käraste, från vardagsrummet. Kära röster, skratt som bubblar från magen och ja - de där ljuden som bara uttrycker närhet, trygghet och tillit. Oerhört tacksam för det. 

I går bar det av till Brunnsviken och det som var min största upptäckt när jag arbetade som guide i Haga. Annika Malmstens Kafé Sjöstugan. Beskrivs bäst med bilder. Glöm inte badkläderna, missa inte bullarna. Ät helst både mat och fika. Gå dit på konsert. Missa det inte. 

Maj var ju en tung månad för oss. Så ofantligt skönt att få vara hemma tillsammans en söndag när alla är friskare och gladare. Hopp om livet.