Om annat i veckan som gick

De här ljusa dagarna. Visst hinner och orkar man lite mer? Här behövs verkligen den där extra tiden, även om vi skulle behöva mer. Mycket mer. Det är så stora beslut den här våren. Ibland känns de större än vad vi mäktar med. Då måste vi påminna oss om att det är dags nu, att det är dags att våga. Att vi visst är förberedda även om det känns lite läskigt. Att stora beslut är bra, vi tar dem tillsammans och vi HAR tänkt igenom det.

Funkar det inte får vi ta nya beslut. 

För man får nämligen ångra sig också. 

Det händer bra saker också, men det skulle vara bra att känna lite fast mark under fötterna för att våga tro och hoppas på riktigt. Fast mark och några nätters sammanhängande sömn önskar jag mig. Det och tid att prata igenom saker; inte i förbifarten på väg någonstans utan fokuserat över ett bord. Bara vi. Det behöver vi också. 

Jag övar mig på tillit och is i magen. Allt skall bli bra. 

Ögonblick

Vissa ögonblick, dagar, händelser, känslor måste man bara spara på. Till den där dagen när det känns alldeles tomt i bröstet, helt fladdrigt i halsgropen, eller liksom hårt i axlarna och kring käken. Jag har redan samlat ganska många sådana ögonblick den här sommaren. 

Lugnet i skuggan under träden utanför Stocklycke, Omberg. De hejdlöst vackra fälten kring Alvastra med vallmo, blåklint, hundkex och mer ändå insprängt bland vippor och ax. 

En liten trött-tung och nöjd lillasyster i selen som hummande hänger med och tittar och pekar - Titta! Titta där! En storebror som inte vill åka hem. Inte vill slita sig från täljkniv, från vargkåtan, från kanoten, från fågelsjön. Den där första tuggan varm paella i uteköket, vid den sprakande elden när regnet därutanför tar i igen. 

Promenader här hemma med fnittriga men förbjudna språng över någon bostadsrättsförenings vattenspridare, högläsning under täcken och påslakan mitt på förmiddagen. Bubblande barnskratt som bara inte kan tystna, för det finns inget roligare eller viktigare i världen just nu är att gurgla vatten. När Valdar stolt ropar - Hej mamma! där högt uppe i trädet och helt utan rädsla klättrar ner, upp och ned igen. Full av tillit. 

Att gå på visning av ullspinneri med storebror och köpa garn till hans nästa stickprojekt. Hans glädje över att arbeta med sina händer. Hans glädje över att kunna tyda skyltar när vi är ute och åker. Ljudet av barnens tunga andetag och spraket från elden i vedspisen där i Vargkåtan. 

Lillasysters kliv runt eldstaden den där kvällen. De första egna simtagen storebror gjorde och känslan av att allt är möjligt. Det lena, kalla vattnet mot kroppen som äntligen får sträcka ut sig i ett rejält simtag en varm dag. 

Känslan av att vara hemma när vi är tillsammans. 

Urnatur

Det finns vissa saker, platser man kan längta så där mycket till så att de närmast får ett mytiskt skimmer runt om sig. Urnatur i Ödeshög är en sådan plats för mig. Nu har vi äntligen varit där. Bilderna får nog tala för sig själva, ta gärna en titt på deras eminenta hemsida. Åk för allt i världen dit. Det var ännu bättre än jag kunna föreställa mig. 

Att bara vara där, laga mat i uteköket medan regnet vräkte ned utanför, kika på orkideer, paddla kanot, spela spel och läsa sagor i fotogenlyktans sken, somna till spraket av elden i vedspisen och vakna under varma duntäcken - plocka kantareller på vägen till frukosten i Plåtslottet och sedan fortsätta dagen tillsammans. Det var finfint det. Vi längtar redan tillbaka. Lugn, ro, vila och äventyr på en gång.  

Små och stora äventyr

Sommar alltså. Det är rätt fantastiskt med sommar ändå. Den där tiden tillsammans är helt ovärderlig. Vi har lyckats ta oss iväg och kvällsbada flera kvällar, i Källtorpssjön vid Hellasgården. Det är något alldeles särskilt med insjöar, och kanske särskilt särskilt med dessa - rent och klart vatten. 

Sedan bar det av till fina vänner i Sörmland. Det blev både tid för fika vid fågelsjö, god mat och prat. Vi har närt en fågelskådare vid vår barm. Älskade unge. 

Slut i rutan

Ja. Nu är det sommar. Med världens (VÄRLDENS) godaste hemgjorda glass hos min mamma, utflykt till Gustavsberg med besök på Porslinsmuseet och mera tid. 

Men också märkliga febertoppar, slutare än slut på energi och den där trötta sorgsenheten över att man varken kan rätta till, rädda eller ens samtala med den som inte vill. Att man inte heller kan göra saker ogjorda eller ändra solens gång ens när man riktigt önskar det. 

Man kan bara ta ansvar för sina egna relationer efter förmåga och ibland räcker inte ens det. När sjukdomar, olyckor och helt andra saker kommer i vägen - för livet, för kärlek och vänskap. När det varken finns förlåt, återvändo eller lösning. När man måste fortsätta ändå.

Det finns några jag tänker extra mycket på just nu. 

Lugn och vila

Jag stickar, gläds åt att även om det går långsamt blir jag lite piggare varje dag. Ser fram emot en liten resa vi skall göra tillsammans i övermorgon. En som Valdar inte vet om ännu. Och så barnloppisen i helgen som förhoppningsvis blir Hur Bra Som helst. Sök på Barnloppis på Facebook om du vill veta mer! Det kommer att säljas mycket fint. 

Koftan är nu räddad. Karin hittade ett nystan i rätt nyans så nu kan jag i lugn och ro sticka vidare. Tusen tack för det kära du!