Från Zickermans värld

måndag, augusti 31, 2009

About Malin, Fånge i sin egen kropp

Todays entry will be in swedish and a short one since there finally has been an article on ME in a swedish paper. The article is about my dear, dear friend Malin. I cannot even begin to describe how much I love and miss her. She has not been able to type and sit up since early this year, but her blog is still up. Do visit it!

I dag var det äntligen en artikel om ME i en svensk tidning, jag tror att det är början på en serie. Artikeln handlar om min kära, kära Malin. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag saknar henne, hur ont det gör att inte kunna kommunicera annat än genom sms, att veta att hon inte ens får behandling. Att det inte går framåt. Det står still, eller blir sämre. Vad säger man då? Vad gör man då? Man är förtvivlad över att se någon man älskar må så dåligt, och man hoppas. Man minns. Man minns att det i den kroppen fortfarande är samma smarta, starka, vackra, lojala, passionerade, underbara kvinna med världens största hjärta som jag känt i snart 15 år. Att hon inte är borta. Att hon fortfarande gillar allt med banansmak, bra whisky, musik, arkeologi, politik, rökt tofu, mörk choklad, är en hejare på att laga mat. Att hon börjar bli riktigt bra på att sticka! Att hon har ett väldigt medryckande skratt och kan se hur finurlig ut som helst. Att hon är viljestark och verkligen vill leva. Man minns allt det och är tacksam för att hon finns. Men vad kan jag göra för att hjälpa henne? Finnas? Det känns så ynkligt.

Läs artikeln
och besök Malins blogg: Sick but literate

2 kommentarer:

  1. Läste artikeln och kände särskilt mammans desperation. Visste inte att du kände henne. Man hoppas verkligen att någon ska komma på ett botemedel, på något sätt.

    SvaraRadera
  2. Min mamma har haft ME sedan 80-talet. Hon har i alla fall långsamt blivit bättre och klarar att jobba halvtid nu. Jag hoppas att din vän också kommer att förbättras. Det är en jobbig sjukdom, speciellt eftersom många inte ens tror på den, och jag vet hur hjälplös man känner sig när man står på sidan om och inget kan göra.

    SvaraRadera