Vet ni. I dag var det deadline för omslaget till Boken. Boken som skall ha ett omslag, och en titel dessvärre. Men det skall väl också lösa sig. I dag sitter jag och gottar mig åt att jag har sett alla fina fina bilder som Malin har tagit av det vi har gjort till boken. Det känns fint att se allt tillsammans. Kombinerat och på någon liksom. Det känns himla fint.
Men, sitt i båten. Vi är såklart inte färdiga ännu. Det är en del saker kvar. En del mjukt och mysigt och en del strävt. Jag gillar ju strävt och rått i textilsammanhang. Ofta innebär det nämligen funktion, vilket jag gillar. Så det stickas alltjämt. Men jag börjar längta efter Skrivandet också. Det skall ju faktiskt vara en hel del text i den där boken också. Tro det eller ej...
Vår lilla Pärla blir faktiskt sex månader i dag. Ett helt halvt år. Så nu har det börjat smakas på saker lite mer seriöst. Äpple, det gillar Pärlan. Och vi gillar saker man inte behöver skalakokamixamosaspädagucka. Sådant som man bara chopchoprasrasp kan erbjuda i en handvändning. I den första kategorin leder just nu sötpotatismos ligan av gillande. Om ni undrade.
Jag måste säga att jag verkligen diggar vardagen vi har nuförtiden. Särskilt om man försöker fila bort lite av stressen och pressen och allt det där som egentligen inte leder en framåt - utan som man bara gör att man först måste lugna ned sig och sedan möjligen får något gjort. Det här med att ha en stickare som blir nio om bara några månader. Jag försöker att inte bli för upphetsad och tokuppmuntrande när han kryper ned brevid mig i soffan med sin stickning. Men så här mellan dig och mig - det är ju GALET roligt att han gillar att sticka. "Mamma, skulle jag kunna få använda en till färg" Eh, ja. Hur många du vill älskade unge. Så många du vill. Jag kommer ihåg det han sa när han precis lärde sig att sticka några maskor. Att det var bra för att öva sitt målamod. Det har han helt rätt i. Man övar verkligen sitt tålamod.
Ser ni den lilla knubbiga bebiskladdiga foten i fågelbyxan? Total lycka på ett enda foto. Björn läser Bilbo för oss allihop. Galet mysigt. Fast Pärlan morrade sitt mysmorr så högt att vi nästan inte hörde.
Men i dag har vi firat halvår hela dagen. Med halvårskontroll på BVC, men lång promenad i snödrivorna. En promenad där jag nästan hann prata klart med en kär vän som bor långt bort och hon sov precis så sött som det ser ut på bilden.
Sedan hängde vi upp de vansinnigt fina små pappersfigurerna inuti Honeycombs (finns det ett vettigt svenskt ord eller?) som I
ngela P Arrhenius har gjort. Först provhängde de ett tag ovanför sängen. Mycket populärt enligt Pärlan, men inte så praktiskt när man vill bädda. Så de fick hamna i en draperiklämma mellan vardagsrummet och matplatsen. Så kan man skjuta den fram och tillbaka. Det återstår att se om det var en bra idé.
Sedan blev det tårta, innan kvällslugnet lade sig och jag kunde förbereda vårt lilla kalas för Helmi på lördag. Man måste fira. Det bestämde jag mig för för några år sedan när man verkligen inte visste hur det skulle bli med allt. Då bestämde jag mig för flera saker. En del av dem börjar det bli dags att ta tag i nu. Som att säga ifrån i vissa sammanhang, gamla sammanhang där allt liksom är fast och färdigt. Där det är jobbigt att gå in och pilla och riva upp. Men vad fasen skall man göra? Jag tvivlar på att jag mår bättre eller får några poäng för att jag inte försöker få saker att funka. Ibland är det baske mig inte enkelt. Men jag tänker att nu är ju jag vuxen, och då måste man faktiskt slå lite vakt om det ansvaret det innebär så att man inte är en liten lort. Nä, någon lort vill jag inte vara.
Inlägg
