Det finns hopp

Om jag får önska vill jag gärna ha fler soliga dagar nu. Gärna vinter, gärna kallt, gärna snö - men sol och fågelsång. På hantverksfronten är det mycket lagning nu. Valdar som leker sönder tröjor som skall stoppas, sockor sockor sockor och sönderlekta underställ. Jag gillar det måste jag säga, det finns en ro i det och en glädje över att inte behöva slänga. Att jag kan laga. Ibland blir lagningen fin, ibland bara funktionell.

Men emellanåt åker Lady Eleonor fram, hon är fortfarande bland oss- och sedan virkkorgen. Det är rutorna, du vet de där som är varje restgarnskorgs mål och mening. Det är mormorsrutorna. Lagom krävande, mjukt (alpackarestgarner) och smått. Skönt när man är trött, ottålig, upptagen och ändå verkligen behöver handarbeta.

Annars har jag ju sedan oktober helt klart fått ett nytt stort intresse. Otippat nog är det löpning, eller ja - joggning (jogging?). Man kan ju lungt säga att det var en lite okonventionell säsong att börja, men nu är jag ju inte alltid helt konventionell och impulsiv kan stundvis vara en god egenskap. Med hjälp av den här utmärkta planen fick jag en bra och lagom start, efter några veckor började jag springa efter eget huvud. Det gick också fint.

Och vet du. Det är faktiskt fantastiskt roligt, vem hade kunnat tro det? Inte jag. Dumt av mig. På kuppen letade jag mig fram till ett fantastiskt naturområde precis runt knuten här, och då känns det inte så outhärdligt att bo i stan ändå - jag skall nog överleva så länge.