Höstdagar

I veckan var vi ensamma, Pärlan och jag. Björn var i Bulgarien på konferens och exkursion, Valdar var hos mamma nästan hela veckan. Här i Högdalen varvades känslostormar över olika besked med besök av och hos fina vänner. Tid att lära känna varandra, tid för vila vissa dagar och utmaningar andra.

Det är fortfarande så mycket som är första gången med vår Pärla, så vi provar oss fram.

Hon verkar gilla vagnen bättre än vad V gjorde, så vi går ut. Hon sover på fårskinnet, under filten i vagnen - ibland vaknar hon för en amningspaus eller så är hon vaken en stund. Pratar med löven, molnen, mig eller solen. Ibland ligger hon bara där och plirar medan jag tar ut stegen och sjunger för henne. Samtidigt. Det är fina promenader.

Förra veckan föddes Ella, och häromdagen fick jag träffa henne och överlämna ett par tossor. Varje gång jag stickar eller gör något till en ny liten människa fylls jag av hur rik jag är som kan det. Det känns fint att ge bort ett litet hölje av kärlek till dem man bryr sig om. Jag återkommer till det, och när det är en ny liten människa som är så efterlängtad blir det extra påtagligt.

Nu är det riktig söndag här. Vi har varit på Skansens Höstmarknad. Traskat runt i solsken med varandra och goda vänner. Tillsammans. Tänk vad jag värdesätter det. En kopp kaffe på en bänk i solen med fina vänner, Valdar skjutsad till barnkalas och Helmi i vagnen.

En stilla lycka, stor rikedom och kroppkakor med lingon och skirat smör. Lycka över att ha min fina familj, nya och gamla vänner att dela det med. Livet ni vet.

En ny sorts vardag

Oerhört fint att ha goda vänner som fått barn ungefär samtidigt.

Att kunna ses mitt på dagen, göra värdefulla ingentingsaker tillsammans. Äta strömming, dricka kaffe, titta ut över Stockholm, se hur dessa små nya människor och världsmedborgare växer och lära känna dem tillsammans.

Ofantligt fint och värdefullt.

Inbäddad i kärlek

Jag sitter och tittar på dem emellanåt. Han som sitter och bygger lego, nyvaken i sockor som jag har stickat åt honom och hon som håller på att somna i en kofta jag stickade under ljusa vårkvällar och insvept i täcket jag sydde i smällkalla vintern när jag satt här med lunginflammation. Hostade och hoppades att det ändå var lugn och ro i magen.

Det är en särskild känsla, en stilla glädje. Lite som att bädda in dem i lite extra kärlek. Som att jag kan hålla en lätt hand om varje kind hela tiden.

Helt klart ännu ett skäl till att fortsätta göra saker till de som är nära. Kärlek och omtanke i varje stygn och maska.

Söndag

Vi tog en promenad, barnen och jag. Vad ovant det känns att säga så. Barnen. Ovant och förbaskat fint. Valdar vill så gärna köra vagnen, Helmi sover gott så länge allt rör sig. Vi gick kringelikrokvägar till Bandängens parlek och morsade på getterna, fåren och kaninerna. Sedan kom pappa och farmor förbi och fikade.

Nu ska vi snart börja med söndagsmiddagen. Älgstek, chèvregratinerade rödbetor, klyftpotatis och middagsgäster blir det.

Fast först ska jag klura lite mer på allt jag vill sticka till Helmi och sy till både Valdar och henne. Som att man rustar dem med ett lager omtanke på något vis.