Slut i rutan

Ja. Nu är det sommar. Med världens (VÄRLDENS) godaste hemgjorda glass hos min mamma, utflykt till Gustavsberg med besök på Porslinsmuseet och mera tid. 

Men också märkliga febertoppar, slutare än slut på energi och den där trötta sorgsenheten över att man varken kan rätta till, rädda eller ens samtala med den som inte vill. Att man inte heller kan göra saker ogjorda eller ändra solens gång ens när man riktigt önskar det. 

Man kan bara ta ansvar för sina egna relationer efter förmåga och ibland räcker inte ens det. När sjukdomar, olyckor och helt andra saker kommer i vägen - för livet, för kärlek och vänskap. När det varken finns förlåt, återvändo eller lösning. När man måste fortsätta ändå.

Det finns några jag tänker extra mycket på just nu.