Ögonblick

Vissa ögonblick, dagar, händelser, känslor måste man bara spara på. Till den där dagen när det känns alldeles tomt i bröstet, helt fladdrigt i halsgropen, eller liksom hårt i axlarna och kring käken. Jag har redan samlat ganska många sådana ögonblick den här sommaren. 

Lugnet i skuggan under träden utanför Stocklycke, Omberg. De hejdlöst vackra fälten kring Alvastra med vallmo, blåklint, hundkex och mer ändå insprängt bland vippor och ax. 

En liten trött-tung och nöjd lillasyster i selen som hummande hänger med och tittar och pekar - Titta! Titta där! En storebror som inte vill åka hem. Inte vill slita sig från täljkniv, från vargkåtan, från kanoten, från fågelsjön. Den där första tuggan varm paella i uteköket, vid den sprakande elden när regnet därutanför tar i igen. 

Promenader här hemma med fnittriga men förbjudna språng över någon bostadsrättsförenings vattenspridare, högläsning under täcken och påslakan mitt på förmiddagen. Bubblande barnskratt som bara inte kan tystna, för det finns inget roligare eller viktigare i världen just nu är att gurgla vatten. När Valdar stolt ropar - Hej mamma! där högt uppe i trädet och helt utan rädsla klättrar ner, upp och ned igen. Full av tillit. 

Att gå på visning av ullspinneri med storebror och köpa garn till hans nästa stickprojekt. Hans glädje över att arbeta med sina händer. Hans glädje över att kunna tyda skyltar när vi är ute och åker. Ljudet av barnens tunga andetag och spraket från elden i vedspisen där i Vargkåtan. 

Lillasysters kliv runt eldstaden den där kvällen. De första egna simtagen storebror gjorde och känslan av att allt är möjligt. Det lena, kalla vattnet mot kroppen som äntligen får sträcka ut sig i ett rejält simtag en varm dag. 

Känslan av att vara hemma när vi är tillsammans.