Första adventshelgen

Så passerade den första adventshelgen och nu är december här. Jag spenderade fredagkväll och hela lördagen i Östergarn - först hos min vän Britt. De översta bilderna är från hennes fantastiska hem. Det är ett fantastiskt inspirerande, generöst och funktionellt hem där slöjden och inspirationen aldrig är långt bort. 

Resten av lördagen var vi på Skolhuset där det var julpyssel, liten julmarknad och adventslunch. Vi gjorde julpynt med återbrukstema och båda barnen kom hem med skatter att pynta med. Jag fick till ett par julkort med dekoration av gamla kaviartuber. Vi är alla rätt överens om att det är dags att samla på oss lite tuber och göra mer... Det är en väldigt lättarbetad metallplåt - även lillasyster fick till fina mönster. Några hängen av cykelslang blev det också, och en liten oro. Det är något alldeles särskilt att sitta ned många timmar och göra tillsammans - härligt att vår äldsta har ro till det och kul att Helmi satt en stund i alla fall. Tålamod på treåringars vis. Kvällen avslutades med lyxigt ostfat. Vi är alla eniga om getost är det godaste som finns. En dyr men god vana.

I söndags tog vi en lugn förmiddag hemma. Det hällregnade verkligen och ett tag såg det ut som att det planerade besöket på julmarknaden i Bläse skulle regna inne - men plötsligt klarnade det upp så saffransskorporna fick stå och torka bäst de ville medan vi for norrut och fick en fin eftermiddag med skymning i Bläse. Det var mysigt att kika runt bland marknadsstånden, värma sig vid eldarna i de gamla kalkugnarna och titta på kalkbruket. En fin första advent, precis innan stormen Gorm kom till ön. 

Hej vad det blåste. Det blev inte mycket sömn - men vi blev inte värre drabbade än så. Många här på ön fick tillbaka elen först framåt måndagkvällen om ens då. 

Det finns verkligen för och nackdelar med att bo på en ön, men absolut mest fördelar. Jag är så tacksam för vårt första år - för allt som börjar kännas vant och hemma. Alla nya bekantskaper som börjar bli vänskaper, Att det här börjar kännas som hemma på riktigt. Det är jag tacksam för. 

I måndags

I måndags var jag ledig, eller rättare sagt - jag tog mig tid. Tid att bläddra i böcker, skissa, packa upp och om, klä mig varmt och ta en riktigt lång promenad.

Det blev inte så mycket borde som behöver. Det är nog himla viktigt att ta sådana dagar ibland. Livsnödvändigt, men såklart väldigt mycket svårare än vad det verkar. Jag förstår inte riktigt varför det är så svårt, egentligen är det lika mycket arbetstid. Återhämtningstid.

Här kommer lite bilder från en väldigt inspirerande promenad, att spara nära hjärtat när det behövs inspiration fort. För det för det ibland - och nu är det snart dags för en sådan period igen.

Men nu tillbaka till i måndags och den här vidunderligt vackra platsen vi bor på.

Vantarna längst ned förresten - det är "Alltidvantarna" ur min senaste bok. Stickade i Rauma finull, på tunna stickor. Långsam -  och krånglig stickning.

Novemberhelg

Det blev en välbehövlig helg. Först en fredag med lugn frukost och besök av en kära vän - Annika - som kom med stickning och fint fika. Hon väntar som bäst på att alla detaljer skall lösa sig så att hon kan öppna sin fina butik "Under valnötsträdet" på riktigt. Jag är ivrig, riktigt ivrig. In och kika vettja!

Sedan under eftermiddagen var det dags för Valdar och mig att ta båten till fastlandet för en finfin och lugn helg med en annan utmärkt elvaåring och hans lika utmärkta mamma. Precis vad vi behövde. 

Det blev en helg av fika intill sprakande brasa, trevliga - långa - samtal, äventyrsbad, fantastisk skaldjursmiddag och lugna helgfrukostar tillsammans. Tid att prata, tid att tänka och tid för vila. Valdar är väldigt nöjd med helgen - det är jag med. Nu väntar en skön söndagskväll och i morgon planerar jag för en lång promenad - för i fredags kom en del spännande besked jag har väntat på. 2016 och 2017 blir två spännande år, men det visste vi ju redan. 

Hoppas att ni har haft en fin helg!

Ps. Man kunde ju ana att jag skulle trilla dit på ostron. Det kunde man verkligen ana... 

Den första lediga dagen

I måndags hade jag den första lediga dagen på länge. Riktigt länge. Jag låg kvar länge i sängen, åt frukost länge och läste tidningen. Tog en promenad med Björn utmed havet och i DBWs botaniska trädgård. Tittade på blommorna, hälsade på alldeles särskilt kelsjuk och fin katt (jag vet att en inte får norpa med sig andras djur, men det var nära), pratade i hela meningar och tittade på havet som låg så stilla trots allt som hänt både här på ön och ute i världen de sista dagarna. 

Sedan fick jag lite prattid med en vän och somnade tidigt. Det var en fin dag - jag inser att jag behöver fler. Många fler. Det är dags för vila nu. 

Inspiration, fortbildning och skapande

Veckan fortsatte ju efter den där makalöst fina dagen på Nordiska. Jag flög hem till ön, med en stor påse torkad frukt från mamma i väskan. Jag rekommenderar verkligen torkad sharonfrukt och torkade fikon. Och äpplen. Borde ta fram torkugnen här hemma.

Det var en hektiskt vecka med digert och spännande program - som tur var hann jag med några promenader också. Nödvändigt.

I torsdags var det äntligen dags för en kreativ fortbildningsdag för all personal på öns fritids- och ungdomsgårdar med broderi, väggmålning, band/snoddar och återbruk med bästa gänget från Recycle Design Återbruk på Eskilstuna Folkhögskola. I fredagskväll arrangerade vi återbruksnatt i samband med discot på Puma Ungdomsgård och i lördags var det dags för Skaparlördag.

En hel dag av öppna och avgiftsfria workshops på öns största ungdomsgård. Det kom lite drygt 50 personer under dagen. Några kom vi öppning och gick motvilligt när vi stängde vid fyra. Valdar säger fortfarande att det var den bästa dagen i hans liv. En hel dag av olika skaparverkstäder med vuxna som har tid att visa, tålamod och kunskap. Tid att sitta ned och göra tillsammans. Jag förstår honom och håller med.

Jag tror att det behövs fler sådana här mötesplatser - där barn och vuxna får skapa tillsammans på lika villkor.