Så kom vi hem till ön igen. Gotland som badade i solsken, i solsken vårvind och kalkdamm. Hem till radhuset där vädringsfönstret stått öppet så att huset var helt utkylt, men ett som är vårt. Det där med hem är inte enkelt alltså.
Inte för oss och inte för V. Enklast för lillasyster tror jag. Men vi tar oss åt rätt håll. Man får sakna och sörja saker utan att vilja ha dem tillbaka, och människorna vi längtar efter finns kvar. I alla fall de flesta. Tänk att jag fortfarande vill ringa farmor flera gånger i veckan. Märkligt det där. Att hon är så nära i hjärtat. Och fint. Jag vill inte ha henne någon annanstans än nära.
Helmi blev sjuk och var hemma nästan hela veckan. Febrig och så, men riktigt glad emellanåt. Då spelades det memory. Det är det roligaste just nu. Två lika, HUR kul som helst.
Jag är så nära deadline att jag känner doften av den och hoppas att handleder och humör håller ända fram. Det är olidligt spännande nu.
Ha en riktigt fin helg!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar