God Jul

Hoppas att ni får en finfin julafton och välbehövlig ledighet. Vi ser fram emot några dagars firande med familj och vänner. Granen är klädd och här hemma doftar det gran, hyacint, papparkaksbak, såpa och utblåsta ljus. Ta hand om varandra!

Vet ni vad som är bra?

Vet ni vad som är bra när det snart är jul, när deadlines kommer, går och svischar förbi med ett fräsande. När värsta efter-katastrofen-stämningen infinner sig, vi hamnar mitt i dramatiska gripanden av beväpnade kriminella, halva stan blir utan el och ens make skållar handen till oigenkännlighet.

När man inte kan ta sig hem utan är strandad med det lilla barnet i en stor galleria utan att man vill, när stan drabbas av snöpanik och stressar sig till kaos och oron över allt som kan hända och händer emellanåt blir en övermäktigt. När storebarnet är smällförkylt och tack och lov kryar på sig bra i mormors ömma vård.

När jag så fort lillabarnet sover paniskt försöker uträtta största möjliga antal stordåd på kortast möjliga tid. Varav en del verkligen vill visas upp men inte får göras det ännu.

Då är det himlarns bra att det händer bra saker- som fina julbasarer, härliga fikastunder och snötyngda promenader. Och att det verkar som att Pärlan gillar sin leksak jag sydde när vi väntade på henne, rätt bra.

Då är det jämrans bra att jag är omgiven av familj och vänner som är ovärderliga. Att allt nog blir klart och bra i tid när det gäller boken. Att julen sannolikt blir av och bra även om jag inte stressar ihjäl mig. Sannolikt. Inte säkert.

Och lättare sagt än gjort. Att det mesta nog ändå ordnar sig.

Fredag

I dag har hon varit hos oss i fyra månader. Valdar har varit storebror, vi har varit en lite större familj, hon har berikat vårt liv och på något märkligt sätt fått allt att falla på plats. I fyra månader. Nu ligger hon och sover här i knät på mig, på amningskudden. En liten, trött och varm kropp. Ler lite i sömnen och tar tag i min tröja. B och V är iväg och handlar och köper en liten tårta för att fira. Vi skall tända ljus och titta på lite bilder - för det finns en hel del.

Björn varit hemma och föräldraledig för andra fredagen i rad i dag. Vi gör så nu, han är föräldraledig på fredagarna och jag jobbar med boken. Är det tänkt. Men i går kväll kom inspirationen farande kring midnatt, så det var bara att kliva upp ur den varma sängen och Pärlan som faktiskt sov tillskillnad från nätterna innan. Sätta sig med anteckningsboken och plita ned. Tänk hur märkligt det är med inspiration. Hur det plötsligt darrar till och allt blir liksom klart. Ja - det skall vara fyra varv, eller såhär skall vi ju skriva i inledningen. Eller - Det här måste vi ha med i en tipsruta. Det är en förbenat rolig process det här.

I går pratade jag med Sara på Grimslätt och kunde bestämma vad hon skall skicka för garn till mig. Den entrådiga, den tvåtrådiga. Jag sitter med rutpapper och fantiserar, räknar, stickar och suddar. Jag längtar till Bohuslän. Sådär mycket så att det nästan gör ont. Men när det gör det brukar jag tänka att det är lyxigt att ha något att längta till i alla fall. Några och något; havet, solen på graniten, havsdoften, fåren och de fina, fina vännerna.

Det blev en löptur i dag också. Det går långsamt framåt. I dag var det tungt som tusan, men jag får väl tänka att det finns tunga dagar och det finns dagar när benen är pigga och lätta. En får rycka upp sig.

Nu skall jag sticka. Ha en finfin fredag och helg. Vi skall fira världens bästa mamma och mormor, kanske åka lite skateboard och baka. Jag skall klia en åttaårig rygg ungefär hur mycket som helst (har jag fått order om), troligtvis drömma om olika resårstickningar och garnkartor. Förhoppningsvis vara i solen. Vad skall ni göra?

Stickpodden (den får man bara inte missa)
Är du road av mönsterstickning? Missa för allt i världen inte det här.

Ja, det var det.

Visa

Det är ju inte utan att jag känner en viss frustration över att inte kunna visa vad jag stickar på eller ens det som ligger monterat och klart - vilket är förvånansvärt mycket med tanke på Pärlan och allt. Ni får se det sedan helt enkelt. I boken. Nä, jag har inte förstått det ännu. Boken boken boken. Vi får hålla oss. Jag får hålla mig.

Hoppas på att få till någon slags rutiner snart. Är jätteglad för varje gång jag kommer ut och kan springa en runda, men jag hoppas på att kunna vara mer regelbunden framöver. Jag behöver de där tomihuvet stunderna med kall klar luft, musik i lurarna och blod som rusar i hela kroppen.

Pärlan ville hjälpa till igår. Länge hade hon en hand på var hand och blicken fast på stickorna. 

Älskade unge. Storebror virkar mest just nu, men är galet täljsugen. Vi får ordna det där... 

Men nu skall jag klura vidare på tillsvidare hemliga saker. Ha det fint. 

Arbetspass

Ett arbetspass hemma vid köksbordet. Provstickning, artikelskrivning och en pratsam liten Pärla som helst vill vara ungefär hur nära som helst. Då får hon det. Hurra för amningskudden. Där ligger hon och pratar med mig, äter lite - sover lite - pratar lite till. Kikar på saker på väggarna, pratar med pelargonerna och sprattlar. I dag är det en sån dag. Grågrått ute, vi stannar inne. Helmi säger Hum hum och jag håller i små små varma händer. 

Just det. Den här äppelsylten. Gör den. 

Spännande!

Nu händer det grejer. Det var den där dörren som öppnades. I går skrev vi på ett bokkontrakt med förlaget, jag och en kamrat. Om ett år kommer boken. Lyllos mig! Jag får nypa mig lite i armen. Vi ska skriva stickbok.

Mera vardag

Nu är det verkligen höst. Precis som många andra älskar jag hösten. Det finns en vila, och en avsaknad av stress som många andra årstider saknar. Man behöver inte hetsa ut, man behöver inte hetsa alls. I sanningens namn handlar det säkert om att det mest jag allra helst sysselsätter mig med är typiska höstsysselsättningar. Och det är vansinnigt fint att möta hösten med Pärlan. Hennes stora blå ögon som tar in alla färger, hur höstvinden som söker sig ned i vagnen eller selen får henne att kikna och sedan skratta på sitt alldeles särskilda tremånadersvis. 

Hur hon kan ligga i vagnen - länge - med suffletten nerfälld, ordentligt nedbäddad och prata med de färglada löven ovanför. Eller de första regndropparna på nästippen innan jag hunnit fiska fram regnskydd och regnjacka. Det är rikedom. Kanske finns det också mer vila den här gången vi har ett litet barn. En lite större medvetenhet om att sen kommer ändå, det finns ingen anledning att skynda dit. Jag vet att det kommer att komma dagar med mer energi, mer tid eller ett mer välborstat hår. Det hjälper lite granna i alla fall de dagar att känns lite hopplöst. När disken är lika odiskad på kvällen som kvällen före. När post-gravid-kroppen inte riktigt påminner om den före. Jag övar mig fortfarande på Tillförsikt. Det är nyttigt om inte annat. 

Hösten är en period av kreativitet för mig. Vilket är bra. För den här hösten väntar spännande projekt som får finnas med under Pärlans och mina vardagar. För det är precis som en fin, fin vän sa till mig i våras när saker och ting kändes svåra - att stänger man en dörr så öppnas en annan. Precis så var det. Tack kära M för att du påminde mig om det. Tillförsikt. 

Lite ny daglig läsning - Om kläder som är vackra

Grå grå grå

Vilken grå dag. Det är inte mycket med mig idag. Halsontet kom smygande i går, i natt kom febern. Inte mycket, men tillräckligt för att det är sängen som gäller för mig och Pärlan i dag. Ingen löpning, ingen stickning, ingen dator. Bara radio, mjuka täcken och en varm och mest nöjd sprattelbebis. Hon är fantastisk den här lilla, jag kan inte se mig mätt.

Det blir inte mycket handarbetat här nu. Men jag bakade i går, mycket och när barnen är vakna är det fullt upp.

Hoppas att ni har det fint. Jag ska kura ihop mig bakom Helmi, se ut på de grå himlen och kanske bläddra i Evas fina vantbok som jag har fått vara delaktig i.

Höstdagar

I veckan var vi ensamma, Pärlan och jag. Björn var i Bulgarien på konferens och exkursion, Valdar var hos mamma nästan hela veckan. Här i Högdalen varvades känslostormar över olika besked med besök av och hos fina vänner. Tid att lära känna varandra, tid för vila vissa dagar och utmaningar andra.

Det är fortfarande så mycket som är första gången med vår Pärla, så vi provar oss fram.

Hon verkar gilla vagnen bättre än vad V gjorde, så vi går ut. Hon sover på fårskinnet, under filten i vagnen - ibland vaknar hon för en amningspaus eller så är hon vaken en stund. Pratar med löven, molnen, mig eller solen. Ibland ligger hon bara där och plirar medan jag tar ut stegen och sjunger för henne. Samtidigt. Det är fina promenader.

Förra veckan föddes Ella, och häromdagen fick jag träffa henne och överlämna ett par tossor. Varje gång jag stickar eller gör något till en ny liten människa fylls jag av hur rik jag är som kan det. Det känns fint att ge bort ett litet hölje av kärlek till dem man bryr sig om. Jag återkommer till det, och när det är en ny liten människa som är så efterlängtad blir det extra påtagligt.

Nu är det riktig söndag här. Vi har varit på Skansens Höstmarknad. Traskat runt i solsken med varandra och goda vänner. Tillsammans. Tänk vad jag värdesätter det. En kopp kaffe på en bänk i solen med fina vänner, Valdar skjutsad till barnkalas och Helmi i vagnen.

En stilla lycka, stor rikedom och kroppkakor med lingon och skirat smör. Lycka över att ha min fina familj, nya och gamla vänner att dela det med. Livet ni vet.

En ny sorts vardag

Oerhört fint att ha goda vänner som fått barn ungefär samtidigt.

Att kunna ses mitt på dagen, göra värdefulla ingentingsaker tillsammans. Äta strömming, dricka kaffe, titta ut över Stockholm, se hur dessa små nya människor och världsmedborgare växer och lära känna dem tillsammans.

Ofantligt fint och värdefullt.

Inbäddad i kärlek

Jag sitter och tittar på dem emellanåt. Han som sitter och bygger lego, nyvaken i sockor som jag har stickat åt honom och hon som håller på att somna i en kofta jag stickade under ljusa vårkvällar och insvept i täcket jag sydde i smällkalla vintern när jag satt här med lunginflammation. Hostade och hoppades att det ändå var lugn och ro i magen.

Det är en särskild känsla, en stilla glädje. Lite som att bädda in dem i lite extra kärlek. Som att jag kan hålla en lätt hand om varje kind hela tiden.

Helt klart ännu ett skäl till att fortsätta göra saker till de som är nära. Kärlek och omtanke i varje stygn och maska.

Söndag

Vi tog en promenad, barnen och jag. Vad ovant det känns att säga så. Barnen. Ovant och förbaskat fint. Valdar vill så gärna köra vagnen, Helmi sover gott så länge allt rör sig. Vi gick kringelikrokvägar till Bandängens parlek och morsade på getterna, fåren och kaninerna. Sedan kom pappa och farmor förbi och fikade.

Nu ska vi snart börja med söndagsmiddagen. Älgstek, chèvregratinerade rödbetor, klyftpotatis och middagsgäster blir det.

Fast först ska jag klura lite mer på allt jag vill sticka till Helmi och sy till både Valdar och henne. Som att man rustar dem med ett lager omtanke på något vis.

Handen

Den här lilla handen. Tänk vad den redan kan, och tänk vad den ska vara med om. Att smeka, klappa, känna, hålla fast i och släppa taget om. Tänk vad mycket jag önskar dig och din bror, Pärlan. Mest av allt önskar jag er mod och tillit. Mod att ta emot, att känna efter, att avstå när ni inte vill, mod att ge till andra och tillit till er själva, till oss helt nära och till livet även när det är svårt. Det och mycket mer önskar jag er.

Snart kommer storebror hem från skolan och då är du här Pärlan, och alldeles vaken. Han kommer att bli överförtjust.

Skolstart

Äntligen var det dags för V att komma tillbaka till skolan. Som han har längtat. Det är inget större fel på vardagen om ni frågar mig. Och inte om ni frågar Valdar, för han har kommit på att Lillasyster kommer att vara här och vänta på honom. Varje dag.

Vardag

En helt ny slags vardag. Det kommer ta tid att hitta rutiner, och min utmaning blir att låta det ta tid. V är tillbaka i skolan, B på jobbet och jag och H är hemma. Man får vara glad för det lilla. Som att lyckas äta frukost, att göra iordning måltider som jag kan äta med lilla H på armen. Kanske hinner jag sticka några varv i dag också, för snart kommer det några barn till som är så efterlängtade. Kanske petar jag ner lilla H i sjalen och går en sväng. Vi får se.

Farfar

Åh vad jag saknar farfar. Det grämer mig något vansinnigt att varken min livskamrat eller våra barn får träffa honom. Han var så fin, så himla fin.

Lata dagar

Det är en bra final på sommarlovet det här. Soligt, varmt i vattnet, tid att umgås med släkt, besök av fina vänner och på något sätt ändå ork trots sömnlösa nätter. Än är vi inte redo att åka hem.

En hel månad

Nu har Helmi varit hos oss i en hel månad. Älsklingen. Vi firade det genom att åka ut hit, till Blidö och hoppas att Helmi firar det genom att sova gott här.

 

 

 

Dagarna

Jo. Det blir inte så mycket gjort nu om man säger. Fast det är inte sant. Vi har fullt upp med att lära känna varandra, sova när vi kommer åt - för gudarna skall veta att det inte är på natten. Fullt upp med att inte missa leenden, gurglanden och små ljud till svar på våra ramsor, pussar, sånger och frågor.

Men det är något med dessa nya små människor. Jag vill bara fråga - var var du förut? Hur var det där? Minns du den här sången som jag sjöng för dig i magen? Förstår du hur mycket jag har längtat efter dig?

Annars äter jag havregrynsgröt med stora mängder äppelmos från Söderbärke, dricker mandelmjölk och stickar på små, små saker till andra helt nya människor som kommer snart.

Sedan måste vi nog äta några glassar till. För som Valdar glatt sa i morse-  nästa vecka börjar jag i skolan och då blir det andra bullar. Goda bullar, tänkte jag tillägga.